USA

Vi lämnade ett molnigt San Francisco bakom oss när tåget tog oss tillbaka till Sunnyvale i San Jose och med en taxi till Monte Serena kom vi åter till RVn. Vår färd skulle nu ta oss söderut och på vår väg skulle vi komma att passera Prundale en förort till Salinas dit min gamle vän Dan Tallent flyttat med sin familj. Vi hade inte lyckats kommunicera över den elektriska telefonen, utan via FB, vilket gjorde det lite lustigt då jag till slut fick tag i honom när vi redan stod på gatan nedanför hans hus. 

Det blev verkligen ett kärt återseende med många minnen. Jag trodde vi inte setts sedan 1984, medan Dan minnsan påminde mig om att han besökte mig hemma på Idungatan 1985,  samt att jag besökte honom i Burlingame S.F. 1989 eller 1990 . Han hade en väska med gamla fotografier och det kändes lite konstigt att plötsligt finna sig själv på ett antal foton.1984 såg i alla fall jag ut så här...(en bild jag aldrig sett tidigare coh som jag här bjuder på...ha ha ha -cool kille va? Jisses!!!)

 

Det blev i alla fall en kväll med vin och mys och minnen (Vi som bara skulle stanna till och säga hej...jag menar man vet ju inte hur läget är så här nästan 30 år sedan) där Fia och Emanuelle fann varandra och Dans två barn Kiara och Julian, och våra tre fann varandra direkt.

Det blev en fantastiskt kul afton och det blev en bra bit in på småtimmarna innan vi rumlade in i RVn för att få några timmars sömn.

Vad sägs om killen med hamburgarna? (också ett gammalt foto från 84 som jag aldrig sett).

 

Vi vaknade inte förrän runt 11 tiden på måndagen och kom iväg vid 12, ungefär. En sträcka på ca 415 miles (ca 67 mil) skulle avverkas längs USA:s västkust. Så måndagen den 2 juli blev en dag i husbilen och ett evigt körande. Trots vackra vyer var vägarna stundvis riktigt dåliga. På vissa sträckor önskar man att man haft njurbälte...jag ska aldrig mer klaga på kälskott i svenska vägar. Amerikanska vägar lämnar mycket att önska vill jag lova. Vi fick njuta till Stilla Oceanens bränningar som slog in över kusten och delar av sträckan var verkligen vackra. Här är en bild när vi börjar närma oss Los Angeles framåt kvällskvisten.

och en strimma hopp med skylten som avkunnade att nu var det bara två timmar kvar...

 

 Det hade hunnit bli mörkt när vi åter kom in på Whirlaway Ct i Canyon Lake. Trötta och slitna med tre pigga barn som sovit stora delar av resan, väntade sängen.

I dag den 3:e juli har vi i stort sett ägnat åt till att hänga vid poolen och bara slappat.

Ungarna har tränat på sina hopp och vi har mest gjort ingenting. Sådana dagar behövs också! Vi behöver ju ladda inför morgondagen då det blir kalas här i huset...det är ju den fjärde juli!!