USA

Klockan är nu strax efter 10 på förmiddagen och om ca 9 timmar går vårt flyg mot Europa. De 12,5 timmarna ombord på flygplanet kommer att (förhoppningsvis gå åt till att få sova men också) ge oss tillfälle att minnas dessa tre och en halv vecka vi nu varit borta.

Vi tackar alla er som följt oss under denna tid och hoppas få återse er alla snart. Även om det är härligt att vara på resande fot och vädret tycks vara betydligt bättre här än hemma. Idag ska temperaturen nå runt 39 grader och solen gassar, så att resa hem ska bli som Fia säger "TuDeLat". Fast ändå skönt på ett sätt.

 

Tack alla ni som orkat läsa

 

 

Blipps änd Blunder:

Avdelningen: Vad är detta för min

Avdelning: Bra foto!

Avdelningen: Alla är sååå glada på bilden!

Avdelning: vad är poängen med att ta bilder på en pekmeny?

Avdelningen: Genomtänkt foto

Avdelning " things to do with your citymap"

Avdelning: Aj aj aj ---alla ser vart åt det barkar---röd mage-stort skrik!

Så var måndagen här och vistelsen börjar närma sig slutet. I dag stack vi på förmiddagen upp till Anaheim för att besöka Disneyland. Det blev en dag med många skratt och fantastiska upplevelser. Man kan lugnt säga att de är otroligt skickliga på att ordna nöjesparker. man blir konstant överraskad! 

Det var första gången för oss alla och vi kan varmt rekommendera detta till alla er som inte besökt Disneyland. Disneyworld Florida är visserligen säkert tio gånger större, men Disneyland mer hanterbart.

Matterhorn med möjlighet till bergsklättring och bob-åkning

Bergodalbana...som gick sönder mitt i åket...

Loon toons .....eller Goon teens?

En saga!

Mys med Pluto.

Trötta och slitna begav vi oss hemmåt efter det fantastiska fyrverkeriet som avlossades på kvällen. 

Det blev en underbar dag vi stranden i söndags. Där vi lapade sol och njöt av Stilla Oceaniens kraftfulla vågor som gång på gång slog omkull oss och lekte med oss likt en vante.

Första stoppet blev Laguna Beach där ett dopp i havet var efterlängtat.

Det blev några timmar där innan vi begav oss vidare till Newport Beach för kvällsmat och en promenad ut på "pier-en" för att åtnjuta solnedgången och ett hav som sagt lagt sig till ro.

.

 

Vendela funderar kring det stora blå - och undrar: -"Mamma, hur är det stora blå?". Mamma: -"Stort och blått!". Vendela: -"Det ante mig!".

Det blev en heldag i alla fall på Lake Elsenor Outlet! Heldag mest för att när vi klev ur bilen vid parkeringsplatsen pös det...pssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssss...Hmm. Å hur i helskotta byter man däck på en gigantisk Lincoln Navigator? Hjulen är ju stora som på en Volvo BM lastare!

Fia och barnen gick på shopping medan jag stannade kvar för att se om jag kunde lösa det hela. Jag hade precis listat ut att reservdäcket låg under bilen och efter sju svordomar och annat elände, lyckats få loss domkraften, och försökte tyda instruktionerna då jag hörde en röst bakom mig. -"Do you need help with that sir?" Jag hann inte ens svara förrän två bröder, ursprungligen från Tyskland, låg både i och under bilen och skruvade och donade och pratade Tyska med varandra medans de bytte till reservdäcket. Det var hett att bara titta på - idag har det varit 103 fahrenheit -så det var mycket svett som flöt fram. Grabbarna fick $15 som tack för hjälpen.

Efter shopping och ett besök på en däckverkstad för att reparera däcket är vi så hemma igen. Tjejerna ligger i poolen och jag ska till att laga käk.

I morgon ska vi försöka komma iväg tidigt då vi tänkt oss att besöka Huntington Beach för sol och bad i stilla oceanen.

Kanske får vi se "the old canary; Barry in Huntington" som Russ Ballards beskriver sig själv i låten Since you been gone,  som kanske mest är känd genom Ritchie Blackmores Rainbow.

Inga foton idag...hej på er! Nu ska här lagas mat!

Gårdagen blev en dag mestadels vid poolen. Det var i praktiken för varmt att göra annat än att svalka sig. Temperaturen hade parkerat sig runt 37 grader vilket är i varmaste laget. 

Runt 5-tiden kom så Tina med sin dotter och systerdotter (med Gizmo - en hur skön hund som helst) för att baka cupcakes och samtidigt se efter våra tjejer eftersom Fia och jag (på order av Tina) minsann skulle ta oss en date och åka till Temecula (ca 4 mil söderut) och äta på en vingård...det tackar man inte nej till...

Det blev en fantastisk biltur upp i vindistriktet med hissnande vyer och ett otroligt vackert landskap innan vi till slut hittade rätt till South Coast Vineyard.

Efter att ha njutit utsikten och vackra intryck i de lummig dalarna där

prunkande vinrankorna var som balsam för ögonen i den sakta dalande kvällssolen.

Det blev ett frosseri i goda viner och ett gäng förrätter...vi kom aldrig längre...efter 3 förrätter var vi så mätta att vi endast fick plats med en liten dessert.

Mätta och glada var det så dags att köra hemåt i den underbara kaliforniska senkvällen.

 

Vi kom iväg efter frukost och påbörjade den 20 mil långa resan upp mot Hollywood. GPS visade att det skulle ta ca 1 h timme och 50 minuter...det gjorde det inte! På highway 5 blev det totalstopp! Någon kanske kan tala om för mig hur det är möjligt att en lastbil orsakar totalstopp på en 8:a filig motorväg...ja 8 filer på vardera sida...

Men det fanns ju samtidigt möjlighet att studera infrastrukturen här och det verkar vara roligt att jobba som vägplanerare. (Här är påfarten till Hwy 5 från I15)

Det som skulle ta 1 och 50 tog snarare tre timmar innan vi kommit fram och parkerat bilen, passande nog på Jurasic Park...innan det var dags attta sig in på Universal Studios.

Efter en del strul i entrén...de tar fingeravtryck varje gång man ska gå in...och medan vi andra stod och väntade kom en trevlig familj fram och sa att ni kan få våra "frontline pass", för vi ska gå hem! Man tackar! Detta innebar att vi slapp alla köer till t ex rundturen i studiomiljöerna var det 70 minuters väntetid...fast, no longer for the Hammerbecks.Som hoppade direkt ombord hädanefter på alla attraktioner! Rundturen i Universal studios var riktigt bra och mitt öga tårades när jag helt plötslig får denna syn:

Va sägs! Rådhuset i "Tillbaka till framtiden med Michael J Fox" -  nu visade det isg att huset varit rådhus i många filmer.

Rundturen tog ca 45 minuter och vi fick hälsa på hos både King Kong, The Bates Hotel och naturligtvis på Amity Island där beachen konstigt nog var stängd? Kan det månde bero på denna gynnare...

Turen tog oss förbi Desperate Housewifes kvarter, som också stod modell för flera andra tv-serier.

och en olycksplats, där ett jumbojet störtat...vilken film minns jag inte men jag har sett den...något med jordens undergång kanske...

På denna "greenscreen" spelades alla "pirate of Carribean"-filmerna in...notera den lilla dammen framför - det var havet...här spelades också delar av Bruce the almighty...när han går på vattnet... med flera med flera.

Ett familjekort är ett måste när man besöker parker som dessa. Det är Fia till vänster...

det blev en heldag på Universal Studios och något vi rekommenderar Er alla som ännu inte varit där. 

 

Solen hade hunnit gå ner innan vi kom ner till Hollywood Bouleward där vi gick längs walk of fame för ett par timmar.

Elvira ville ha ett minne från en stor artist...

Trötta och slitna kom vi hem till Canyon Lake runt midnatt. I morgon ska Fia och jag på date. Vi ska åka till Temecula som ligger en bit härifrån där vi ska njuta vinprovning och en bit mat, medan kidsen är hemma och bakar med Tina.

Vi var nog allt lite pirriga i magen när vi vaknade...vad skulle måne denna dag bjuda på? Vad skulle vi bjuda på?

För att finna råd satte vi oss och tog en runda i golfbilen för att titta lite på alla runt omkring hur de pyntade sina hus och samlade sina familjer runt omkring sig.

Ganska snart insåg vi hur handfallna vi var...och hur organiserade amerikanarna var. Den fantastiskt genomtrevliga Tina Chavez (vän till Agneta och Mike) dök upp runt två tiden och urlastningen kunde börja. Det var kylväskor (modell igloo) i parti och minut fyllda med ömsom öl, vatten eller läsk. Sedan kom väskor och rullvagnar med korv, stekar, chilligrytor i samma takt som folket välde in.

Vi måste ha stått där som två fån och hälsat på familj efter familj. Barnen försvann rakt ner i poolen och man kan lugnt säga att den utnyttjades till fullo. (3 ungar kanske inte är så farligt...men när 25 ungar är i och en del är under fem år...då funderar man på var man köper klorin....)

Nåväl, handfallna eller ej var stället fyllt med trevliga människor och det var intressant att träffa alla dessa och språkas med dem. Barnen fann andra ungar och det är otroligt hur bra alla klarar sig - att Vendela och Feline klarar sig kanon med språket är ju jätteroligt - men lilla Elvira är inte sen att snappa upp och mixar gestikulering med få engelska ord och lite svengelska...och det fungerar...(var ju själv i hennes ålder första gången jag åkte till USA och använde väl amerikaiserad svenska då jag med).

 

Grillen gick varm och cupcake och "other cakes" formligen välde ut på borden tills någon mycket förståndig person helt sonika plockade fram en margarita mixer! av denna typ! 

I LIKE!!! Så elegant och träffsäkert! och tilllika njutbart stod vi där i värmen med varsin Margarita! Man tackar!! En sån här måste jag ju skaffa mig!!

Tiden gick fort och det var trevligt och helt plötsligt var klockan 21 och stunden var inne för det alla väntat på: Fyrverkeri. Tja vad ska man säga? Nog är de duktiga på det också. Det var stort och höll på i 35 - 40 minuter.

(blir aldrig bra på foton men här kommer ett..)

I morgon bitti drar vi upp till Los angeles för att besöka Universal Studios...morsning korsning..

 

Vi lämnade ett molnigt San Francisco bakom oss när tåget tog oss tillbaka till Sunnyvale i San Jose och med en taxi till Monte Serena kom vi åter till RVn. Vår färd skulle nu ta oss söderut och på vår väg skulle vi komma att passera Prundale en förort till Salinas dit min gamle vän Dan Tallent flyttat med sin familj. Vi hade inte lyckats kommunicera över den elektriska telefonen, utan via FB, vilket gjorde det lite lustigt då jag till slut fick tag i honom när vi redan stod på gatan nedanför hans hus. 

Det blev verkligen ett kärt återseende med många minnen. Jag trodde vi inte setts sedan 1984, medan Dan minnsan påminde mig om att han besökte mig hemma på Idungatan 1985,  samt att jag besökte honom i Burlingame S.F. 1989 eller 1990 . Han hade en väska med gamla fotografier och det kändes lite konstigt att plötsligt finna sig själv på ett antal foton.1984 såg i alla fall jag ut så här...(en bild jag aldrig sett tidigare coh som jag här bjuder på...ha ha ha -cool kille va? Jisses!!!)

 

Det blev i alla fall en kväll med vin och mys och minnen (Vi som bara skulle stanna till och säga hej...jag menar man vet ju inte hur läget är så här nästan 30 år sedan) där Fia och Emanuelle fann varandra och Dans två barn Kiara och Julian, och våra tre fann varandra direkt.

Det blev en fantastiskt kul afton och det blev en bra bit in på småtimmarna innan vi rumlade in i RVn för att få några timmars sömn.

Vad sägs om killen med hamburgarna? (också ett gammalt foto från 84 som jag aldrig sett).

 

Vi vaknade inte förrän runt 11 tiden på måndagen och kom iväg vid 12, ungefär. En sträcka på ca 415 miles (ca 67 mil) skulle avverkas längs USA:s västkust. Så måndagen den 2 juli blev en dag i husbilen och ett evigt körande. Trots vackra vyer var vägarna stundvis riktigt dåliga. På vissa sträckor önskar man att man haft njurbälte...jag ska aldrig mer klaga på kälskott i svenska vägar. Amerikanska vägar lämnar mycket att önska vill jag lova. Vi fick njuta till Stilla Oceanens bränningar som slog in över kusten och delar av sträckan var verkligen vackra. Här är en bild när vi börjar närma oss Los Angeles framåt kvällskvisten.

och en strimma hopp med skylten som avkunnade att nu var det bara två timmar kvar...

 

 Det hade hunnit bli mörkt när vi åter kom in på Whirlaway Ct i Canyon Lake. Trötta och slitna med tre pigga barn som sovit stora delar av resan, väntade sängen.

I dag den 3:e juli har vi i stort sett ägnat åt till att hänga vid poolen och bara slappat.

Ungarna har tränat på sina hopp och vi har mest gjort ingenting. Sådana dagar behövs också! Vi behöver ju ladda inför morgondagen då det blir kalas här i huset...det är ju den fjärde juli!!

 

Efter en riktig amerkansk frukost med såväl pannkakor som äggröra och bacon var vi så redo att ta en sightseeing tour i San Francisco. Vi köpte biljetter till en sån där cabriolet-dubbeldäckare och kom att tillbringa tre och en halv timme ombord på detta åk.

På toppen av bussen kunde vi låta oss guidas runt hela S.F. och insupa såväl luften som solen och alla kända statsdelar. Från Union Square

 

avgick bussen och tog oss förbi Tenderloin St som är inkörsporten till den fattigare delen av staden.

Kön till soppköket började uppstå medan bussen tog oss vidare ner till Civic Center som är bl a stadens politiska center.

 

Vidare genom Fulton St förbi Operahuset och Symphony Hall upp till Alamo St, där bl a huset fullt utspelade sig innan vi kom vidare in på ...

 

...Haight och Ashbury där Flower power rörelsen hade sitt paradis på 60-talet

 

Därefter styrde bussen mot Golden Gate och vi höll tummarna för att vi skulle hinna innan den berömda "foggen" skulle svepa in över bron.

Nog alltid kom foggen smygande och fort gick det också innan...

...Golden Gate knappt syntes mer...lite snopet allt...men man kan inte ha tur överallt.

 

Efter att ha korsat Golden Gate och gjort ett kort stopp på North Vista Point vände så bussen tillbaka in mot centrum och tog oss förbi Washington Sq och vidare mot finanskvarteren där vi passerade Francis Ford Coppolas hus där det sägs att han tillsammans med Mario Puzo skrev manuset till filmen Gudfadern.

 

Trötta i arslena hoppade vi av bussen och klev in i Chinatown där vi traskade runt bland affärer och smattrande smällare innan vi beslöt oss för att inta en sen lunch på...just det... en kinakrog! 

 

Mätta och nöjda fortsatte promenera genom de kinesiska kvarteren tills vi lämnade dem bakom oss och kom fram till Mason ave där vi så kunde hoppa på en Cabel Car...

...det får man ju inte missa!...

...som tog oss ner till Fisherman's Wharf där vi spenderade några timmar på jakt efter souvernier innan vi tog oss hem till hotellet igen.

Trötta och slitna sitter vi nu här och bloggar och planerar för morgondagen då vi ska ta oss med buss tillbaka till stationen och sedan ta tåget tillbaka till San Jose och RV:n. Fungerar allt är det också tänkt att eventuellt besöka en gammal vän (Dan Tallent) som jag inte träffat sedan 1984. Innan vi kör vidare ner längs kusten ner till L.A.

 

 

 

Vi kom fram till Monte Sereno i Silicon Valley (San José) runt 15-tiden där Andrea välkomnade oss till deras hem. För Fia och Andrea var det 20 år sedan de arbetade ihop på Hotell im Engel i Warendorf, Tyskland och de hade inte setts sedan dess.

Det blev lunch och ett svalkande dopp i poolen hela eftermiddagen. Fram på kvällen serverades en härlig middag- en redi amerikansk stek! I trevligt sällskap då även Gordon (Andreas man) kom hem efter lååånga arbetsdagar på Apples huvudkontor.

Kvällen gick sedan åt att jaga hotellrum i San Francisco. Vi tog ett beslut att parkera RVn hos familjen Anderson och ta tåget in till S.F nästa dag.

 

Fredag morgon (den 29/6) packade vi så det nödvändigaste för två nätter i S.F och Andrea körde oss till tågstationen där vi sedan hoppade på ett Caltrain in till city.

Efter en timme och fyrtio minuter...ja Caltrain är definitivt mer punktliga än SJ...kom vi så fram till stationen i S.F där vi provianterade lite på Safeway och hoppade på buss nummer 10 från Townsend St mot Pacific Hights som tog oss till Van Ness och Broadway där vi checkade in. Tåg och buss var ett klart rekommendabelt sätt då det gick smidigt och man får se en hel del. Bra priser med $2 för vuxna och $0.75 för barn att åka buss!

Efter att ha gjort oss snabbt hemmastadda på Inn on Broadway gav vi oss ut på en egen sightseeing längs gatorna.

Även om mjölksyran i benen gör sig påmind är det väl värt att kämpa sig upp för Filbert St som är mest känd för inspelningar av flertalet biljakter i olika filmer där de kommer flygandes över krönet till denna "världens brantaste gata". Tyvärr ljuger bilden lite då det är bra mycket brantare än det ser ut!

Ett par kvarter bort samlas mycket folk som alla vill bli fotograferade eller bara fotografera samtidigt som trafiken är tät av alla bilister som vill ta sig ner för...

...Lombart St, även den känd från filmer...fast då som världens kurvigaste gata.

 

På väg ner mot hamnen fanns fina fototillfällen och tjejerna fastnade på en bild med Alcatraz i bakgrunden.

Vi fortsatte vår promenad ner till Fishermans Wharf där vi stannade till för vila lite...

...men också avnjuta en utsökt hummer!

Innan vi fortsatte vidare ut mot Pier 41 och Pier 39 kunde Fia naturligtvisinte motstå att posera med två "rappare" och till rytmerna från deras "gettoblaster" bli fotograferad med dessa två agerande som robotar...

Jag tror nog åtminstone att hon var lite sugen på en runda i limousinen i bakgrunden...

En runda längs Pier 39 fick det bli, in och ut i alla turistfällor, köpa lite popcorn till Feline, en riktigt god glass till oss andra, innan vi traskade hemåt lagom i tid till att den berömda "Foggen" började svepa in över San Franciscokvällen. Från att ha varit behagliga dryga 20-22 grader blev det plötslilgt svalare och lite blåsigare.

Med trötta ben stapplade vi så åter in genom dörren till hotellet och nu tar vi kväll och ser en ny dag an med Golden Gate och Cablecar och massa annat också förståss.

Det var tidig revälj...var det tänkt...men som vanligt kom vi inte iväg förrän runt 10-tiden. Vi styrde kosan norrut längs väg 65 mot Sequoia National Park och tog snyggt och prydligt höger efter två timmar in på en klart mindre väg (198) och påbörjade klättringen upp mot bergen och de väldiga träden...not!! Läs skyltarna för bövelen!!! Vid entrén in till nationalparken fick vi klart förklarat för oss att vi uppenbarligen inte var läskunniga. Det står mycket tydligt nere vid avfarten in till väg 198 att "Vihecles longer than 22 ft are prohibited..Ni får vända och ta den norra infarten"..okej det var bara att vända..bara och bara...att vända en 38 ft (tror det blir drygt 10 m) lång buss på en bergsparkering....Lät skamsna fick vi återvända längs väg 198, köra hela vägen tillbaka och sedan vända norrut för att istället köra in i parken via väg 180. Nu var det ingen som berättade för oss att väg 245 (som de rekommenderade) var mer lik en cykelväg genom bergsmassiven...

Efter att ha betalt 20 dollar i entré och fått godkänt att köra in kom vi så till slut  fram till dessa gigantiska träd efter fem timmars bilkörning upp och ner på små serpentinvägar med denna buss.

 

 

De första var fint placerade vid en rastplats längs vägen. Men målet var naturligtvis världens största träd: General Sherman...33m i omkrets...mycket ved! Trädet växer fortfarande med ungefär en vanlig grans storlek om året och fyller enligt parkvakten 2139 år i år.

 

 

En familjebild fick bli avslutet på denna vindlande resrutt och klockan hade hunnit bli sex och det var dags att köra de två timmarna ut ur parken på samma kurviga vägar...runt halv tio nådde vi så Fresno och insåg att RV-parken var placerad i ett slumområde varför vi istället valde att ta in på motell...som i och för sig också var i ett något obskyrt område...men vi överlevde även denna natt. Nästa destination är San Jose och Fias gamla kompis Andrea från tiden i Tyskland.

Vi vinkade farväl av Las Vegas och styrde kosan västerut, ganska mätta på Las Vegas och framför allt värmen som verkligen plågade främst Elvira. Dryga 40 grader i skuggan är jobbigt för vem som helst. Återigen genom ökenlandskap färdades vi längs highway 15.

Det tär faktiskt på psyket att köra i öknen - här kommer vi till Pimm, ett sista vattenhål, innan Mojaveöknen tar vid och känns oändlig.

Det blev ett litet pitstop vid four roads, innan vi drog vidare förbi Mojave airport - mest känd som kyrkogård för gamla flygplan och för att Mythbusters (Discovery Ch) brukar hänga där och bekräfta eller avslå myter..

Framåt sjutiden på kvällen kom vi så fram till Bakersfield där vi tog in i en RV-park - hur fräsch som helst - och inte minst sagt lustigt när det låg två svenska familjer nästgårds i sin Husbuss...världen äro liten.

Ett dopp i poolen för Elvira och Feline innan det serverades utsökta makaroner och bacon...

...innan det var dags att krypa in och kolla film om husbilssemester med Robbin Williams innan vi sött slumrade in...

Det blev stopp på vår väg ner mot Grand Canyon och Hoover dammen. Efter att ha kört i ca två timmar tog det tvärstopp...det var bara att vända och köra tillbaka till Las Vegas. P g a extremväder, såsom kastvindar, var fordon högre än 9 ft förbjudna att köra vidare...Grand Canyon får vi ta i nästa gång.

Luxor Hotel Las Vegas där vi sov första natten...

 

Istället tog vi oss tillbaka till Las Vegas och tog rum på Circus Circus (klart sämre klass än Luxor)

där Elvira kunde plumsa runt i poolen restens av dagen och en bit in på kvällen innan vi besökte en Mexikansk restaurang: Don Juan's. Helt ok och en sjättedel  till priset vi betalade på den Brasilianska krogen dagen innan.Ett besök på Stratospher och en tur upp i tornet han vi med innan läggdags.

och kvällsutsikten därifrån var fantastisk!

precis som saker man kan göra där uppe!

... en del är ju inte riktigt funtatde...åka en sån här hängandes utanför tornet!!!

 

Så har vi då lämnat Canyon Lake och "Villa Bellagio" och gett oss ut på nästa äventyr, nu med Husbilen eller RV:n som di däringa amerikanerna säger.

Som chaufför var det en ensidig tripp mot Las Vegas. 4 timmar med öken öken och åter öken. Det enda jag saknade var en skylt med Las Vegas 10 miles och en gam sittandes på den.

Till slut välkommnade oss Las Vegas...bara så där...mitt ute i öknen..

Vi lämnade av familjen Lindberg på flygplatsen i Las Vegas då de tyvärr skulle lämna oss och skulle flyga vidare  mot Tyskland.

Vi vheckade in på Hotel Luxor som förövrigt är byggt som en pyramid! Vi valde att inte ligga i RV:n eftersom temperaturen är över 40 grader och varje gång det blåser, eller en bil passerar, känns det som att någon står med en varmluftspistol och blåser på en.

Incheckade i rum 137 på 19 våningen med utsikt över "Stripan" 

Luxor sett från insidan

Efter en rekommendation tog vi taxi till Yolies Brasilian Steakhouse och åt en god middag innan vi gav oss ut i nattlivet.

På Venezian har de en galleria där tak-himmeln är blå och gondoljärer sjunger opera

Vendela, Elvira och Feline utanför Caesars Palace

Vulkanshow utanför Mirage. 

 

Kvällen gick åt att vandra längs "Strippen" och gå ut och in i olika hotell - Det ena större och maffigare än det andra.

 

Nu checkar vi ut Luxor, bokar in oss på något annat hotell innan vi lämnar  Las Vegas för en dagstripp  till Grand Canyon.

 

 

Det blev en dag på sjön under ledning av Captain Meik Lindberg som guidade oss runt Canyon Lake...

..denna fina dag, perfekt för sol och bad...undrar om det någonsin blir dåligt väder här?

Ett svalkande...nja svalkande vet jag inte...men skönt dopp...

Melina redo med sin Wakeboard som alla verkar åka på sjön

Melina, Feline och Elvira sitter säkert i båten...

 

Att bli dragen av båten var ett uppskattat nöje

Så här ser huset ut...22485 Whirlaway Dr. Där vi nu huserat i fem dagar...lätt surrealistiskt...man undrar när dolda kameran ska dyka upp...Man kan inte annat än att beundra detta konstverk! Men det är väl så här det ska se ut när man bor granne med Keifer Sutherland och Rob Gardner (trummisen i Guns n Roses). Vi har naturligtvis inte stött på dessa herrar - men väl blivit upplysta om deras närvaro.

Så! tillbaka igen på planeten jorden! och vad finner man inte där? en lite badnymf som njuter livets glada dagar aldrig mer än ett par meter från poolen.

Medan storasyster småleende njuter av strax hoppa i poolen för femtioelfte gången.

Ni ska veta att vi nog inte riktigt förstår hur bra vi har det! Vi kan inte med ord beskriva hur väl mottagna vi är och hur vi njuter.

Nu har klockan hunnit bli runt 18.00 och vi måste börja packa, då vi ska ge oss ut på en liten walkabout med RV:n (Rekreational Viechle) m a o husbilen...fast mer husbuss.

I morgon bitti styr vi nordöst mot Las Vegas där vi faktiskt bokat hotellrum på Luxor - vi vågar inte chansa med att sova i husbussen om det ska bli 43 grader varmt som de säger.

Vi hoppas kunna skriva vidare, kanske inte var dag, men hyffsat ofta för er som följer oss, nu när vi lämnar Los Angeles för Las Vegas, som första stopp på denna roadtrip.

Må väl! Det gör vi!